På nostalgitripp!
Robin har haft idrottsdag idag och slutade lite tidigare än annars. Jag bestämde redan i går att vi skulle ta en tripp ut mot havet lite norr om Söderhamn för jag ville se om jag kunde hitta släktens gamla torp igen. Det blev sålt då min morfars syster avled och min mamma och hennes tre syskon ärvde stället eftersom min morfar redan gått ur tiden. Redan då (början av 80-talet) fick jag höra torpet skulle ligga i anslutning till en nyanlagd golfbana.
Sagt o gjort, vi drog iväg ut mot Djupvik och Utvik för det var namn jag kom ihåg och jag hade sett skyltarna till Utvik ett antal gånger redan. Inte lätt att navigera efter minnet när det mesta av skogarna är borta och man bara kommer ihåg en smal grusväg utmed vattnet och som man sen svängde av från och in på ett par hjulspår i skogen.
Skam den som ger sig. Vi passerade golfbanan och jag såg ett par röda stugor mitt ute bland greenerna men tänkte nog inte huset kunde ligga sååå nära golfbanan. Vi fortsatte en bit till och hittade massor av brevlådor med namnet Trollkarltjärn på och så hette det där torpet låg men vi sade bara *Tjärn*. Vi fortsatte ytterligare en bit men där var det bara nybyggda flotta stugor och en man vi mötte på vägen visste inte men trodde det var huset vi nyss passerat. Vi vände och när jag tittade närmare på det huset så stämde ingenting. Nu anar jag det kan vara fiskaren som bodde längs stigen ner till stranden som hade det huset en gång i tiden, men då var det gulmålat och låg i en glänta i skogen. Den skog som inte finns längre. Vi stannade till vid en strandremsa som i och för sig verkade bekant men ändå inte. Jag tog i alla fall ett par bilder där och de kommer in här lite längre fram.
Jag sa till Robin att vi skulle kolla om det gick att ta sig till de där stugorna som låg mitt i golfbanan och det gick en bilväg dit men det såg ut att vara en bom för vägen. Robin upptäckte den var öppen så vi drog iväg. Det fanns inte en själ på banan heller så det var nog ganska lugnt. När vi kom ner mot bommen börjafde jag känna igen mig. Jaja, inte de välansade greenerna och sånt. Mig veterligt var gräsmattorna slagna med lie på min tid. Men rätt hus var det och de såg exakt ut som på den tiden så när som på omgivningarna. det enda som saknades var den gamla ladugårdsbyggnaden men den var så risig och murken redan då så att den var borta var ingen förlust. Däremot var alla körsbärs och bigarråträden kvar runt husen och dem har man härjat vilt i en gång i tiden. Har för mig de var större då men å andra sidan var jag inte så stor till växten så det kan ju vara därför man tyckte de var stora då. Likadant med de två bebodda husen på tomten. Då tyckte jag det var hemskt lång mellan dem men det är det ju faktiskt inte. Var nog våra korta ben som tyckte det då. Insåg då också att stranden vi nyss varit på var den vi badade vid som barn och där vi hade våra kanoter liggande. Grannen, fiskaren hade också sin strömmingsbåt liggande vid en brygga där och jag kan än idag känna doften av den när den var nytjärad.
Det här är den ursprungliga byggnaden och den nyttjades av mina morföräldrar och deras barn. Vi kunde var a så många som 5-6 barn där om somrarna och det var ett absolut stöveltvång för alla barnen då det fanns gott om huggorm där. När jag var 4 år snubblade jag på en orm som låg på trappan till stugan och slog ut en framtand. Som väl var en mjölktand så resterna av den drogs ut. Vi vistades mycket ute i skogen och det fanns massor med både smultron och blåbär där så det gällde att vi såg upp med var vi stoppade ner händerna. Kommer också ihåg fladdermössen som bodde på vinden och det hände ofta att vi hade dem svischande över oss när vi lagt oss på kvällarna. Det övre fönstret på gaveln var nämligen barnens sovrum och för att komma dit fick vi passera själva vindsutrymmet. Jag har aldrig varit rädd för de små liven men ett par av mina kusiner var livrädda och skrek i himmelens sky när de råkade upptäcka att vi hade sällskap i rummet.
Det här är det som kallades *Lillstugan* och den byggde min morfars syster åt sig själv när jag var ett eller två år. Hon tyckte mina morföräldrar kunde ha det andra huset för sig själva och barn och barnbarn. *Faster* som vi kallade henne hade alltid en stund över för oss barn och jag klättrade ofta upp i hennes knä när hon satt i gungstolen. Dessutom älskade alla vi barn hennes filbunke som hon satte i den gamla soppterrinen. Jag har alltid förknippat *Tjärn* med liljekonvaljer och de finns där fortfarande. det gläder mig verkligen att något får vara kvar med tanke på att det skövlat ordentligt för att ge plats för golfbanan och alla *nybyggda* stugor längs stranden.
Här är en bild från *vår* strand men det var inte en så stor brygga där på den tiden utan en mindre och lägre variant. Jag blev så glad när jag såg att det häckade canadagås, tärnor, änder och lite måsar på den lilla ön som syns i höger överkant. Har inget minne av tärnor från den gamla tiden men det fanns gott om sjöfågel i övrigt där.
Nu är det nog dags se till så Robin klär på sig ordentligt. Hör att han och en kompis ska gå och titta på fotbollsmatch här borta på gräsplanen. Känner jag honom rätt skulle han gå ut i bara t-shirt och sen inte erkänna att han frusit. Det är en ordentlig jacka som gäller nu i kväll. Vi kan ju inte skryta med någon värme direkt och jag känner av kylan i mina händer. Varenda benknota värker så det blir till att ta en Alvedon i kväll om det ska bli någon sömn i natt.
Sagt o gjort, vi drog iväg ut mot Djupvik och Utvik för det var namn jag kom ihåg och jag hade sett skyltarna till Utvik ett antal gånger redan. Inte lätt att navigera efter minnet när det mesta av skogarna är borta och man bara kommer ihåg en smal grusväg utmed vattnet och som man sen svängde av från och in på ett par hjulspår i skogen.
Skam den som ger sig. Vi passerade golfbanan och jag såg ett par röda stugor mitt ute bland greenerna men tänkte nog inte huset kunde ligga sååå nära golfbanan. Vi fortsatte en bit till och hittade massor av brevlådor med namnet Trollkarltjärn på och så hette det där torpet låg men vi sade bara *Tjärn*. Vi fortsatte ytterligare en bit men där var det bara nybyggda flotta stugor och en man vi mötte på vägen visste inte men trodde det var huset vi nyss passerat. Vi vände och när jag tittade närmare på det huset så stämde ingenting. Nu anar jag det kan vara fiskaren som bodde längs stigen ner till stranden som hade det huset en gång i tiden, men då var det gulmålat och låg i en glänta i skogen. Den skog som inte finns längre. Vi stannade till vid en strandremsa som i och för sig verkade bekant men ändå inte. Jag tog i alla fall ett par bilder där och de kommer in här lite längre fram.
Jag sa till Robin att vi skulle kolla om det gick att ta sig till de där stugorna som låg mitt i golfbanan och det gick en bilväg dit men det såg ut att vara en bom för vägen. Robin upptäckte den var öppen så vi drog iväg. Det fanns inte en själ på banan heller så det var nog ganska lugnt. När vi kom ner mot bommen börjafde jag känna igen mig. Jaja, inte de välansade greenerna och sånt. Mig veterligt var gräsmattorna slagna med lie på min tid. Men rätt hus var det och de såg exakt ut som på den tiden så när som på omgivningarna. det enda som saknades var den gamla ladugårdsbyggnaden men den var så risig och murken redan då så att den var borta var ingen förlust. Däremot var alla körsbärs och bigarråträden kvar runt husen och dem har man härjat vilt i en gång i tiden. Har för mig de var större då men å andra sidan var jag inte så stor till växten så det kan ju vara därför man tyckte de var stora då. Likadant med de två bebodda husen på tomten. Då tyckte jag det var hemskt lång mellan dem men det är det ju faktiskt inte. Var nog våra korta ben som tyckte det då. Insåg då också att stranden vi nyss varit på var den vi badade vid som barn och där vi hade våra kanoter liggande. Grannen, fiskaren hade också sin strömmingsbåt liggande vid en brygga där och jag kan än idag känna doften av den när den var nytjärad.
Det här är den ursprungliga byggnaden och den nyttjades av mina morföräldrar och deras barn. Vi kunde var a så många som 5-6 barn där om somrarna och det var ett absolut stöveltvång för alla barnen då det fanns gott om huggorm där. När jag var 4 år snubblade jag på en orm som låg på trappan till stugan och slog ut en framtand. Som väl var en mjölktand så resterna av den drogs ut. Vi vistades mycket ute i skogen och det fanns massor med både smultron och blåbär där så det gällde att vi såg upp med var vi stoppade ner händerna. Kommer också ihåg fladdermössen som bodde på vinden och det hände ofta att vi hade dem svischande över oss när vi lagt oss på kvällarna. Det övre fönstret på gaveln var nämligen barnens sovrum och för att komma dit fick vi passera själva vindsutrymmet. Jag har aldrig varit rädd för de små liven men ett par av mina kusiner var livrädda och skrek i himmelens sky när de råkade upptäcka att vi hade sällskap i rummet.
Det här är det som kallades *Lillstugan* och den byggde min morfars syster åt sig själv när jag var ett eller två år. Hon tyckte mina morföräldrar kunde ha det andra huset för sig själva och barn och barnbarn. *Faster* som vi kallade henne hade alltid en stund över för oss barn och jag klättrade ofta upp i hennes knä när hon satt i gungstolen. Dessutom älskade alla vi barn hennes filbunke som hon satte i den gamla soppterrinen. Jag har alltid förknippat *Tjärn* med liljekonvaljer och de finns där fortfarande. det gläder mig verkligen att något får vara kvar med tanke på att det skövlat ordentligt för att ge plats för golfbanan och alla *nybyggda* stugor längs stranden.
Här är en bild från *vår* strand men det var inte en så stor brygga där på den tiden utan en mindre och lägre variant. Jag blev så glad när jag såg att det häckade canadagås, tärnor, änder och lite måsar på den lilla ön som syns i höger överkant. Har inget minne av tärnor från den gamla tiden men det fanns gott om sjöfågel i övrigt där.
Nu är det nog dags se till så Robin klär på sig ordentligt. Hör att han och en kompis ska gå och titta på fotbollsmatch här borta på gräsplanen. Känner jag honom rätt skulle han gå ut i bara t-shirt och sen inte erkänna att han frusit. Det är en ordentlig jacka som gäller nu i kväll. Vi kan ju inte skryta med någon värme direkt och jag känner av kylan i mina händer. Varenda benknota värker så det blir till att ta en Alvedon i kväll om det ska bli någon sömn i natt.
Kommentarer
Trackback